Djupa sjöar av härsknat och stelnat talg
Det rör sig likt det ägde ett eget väsen
I kolossala, stinkande gravhögar av späck
Speglas det korpulenta psykets överflöd

Genom dessa förtäppta kärl löper inget liv
Sprängfyllda bukar förblir ständigt bottenlösa
Svall av kväljande galla lämnar sina spår
Tänder tynar bort likt atrofierade ruiner

Från helvetessvalget höres Cerberus kalla
Denna frosseriets fyrtorn och väktare
På svullna bukar krälar de nu fram
Mot ljudet av Bulimia Nervosa's larm

På andra sidan klyftan, självsvältens vånda
Dess nakna och förmultnande lund uppenbaras
I dess utmärglade fång vaggas livets gåva
Till synes skendöd, till synes transparent

Förgängelsen är vad som förenar dessa entiteter
Självhatet är vad som sammanlänkar dessa sjukdomar